Griniga pappan

Och var är mina Beatlesskivor? Min musiksmak är uppenbarligen inte helt åt fanders. Valda delar av den under ett helt liv uppbygda skivsamling får plötsligt fötter. Först försvann allt med REM och nu är det Ramones och Johnny Cash som ligger risigt till. Vad gör man inte för sina barns kulturella fortbildning?

Lyssnar på Little Walter på tåget och njuter av ensamheten. På väg mellan mina två familjer. Den ena ligger fortfarande hemma och snusar sött, i den andra staden är resten av gänget reda på väg upp till en ny dag. Det är förstås slitigt att pendla, men vad ska man göra när mammorna är många och det ska bytas såväl bostäder som riktiga städer stup i kvarten? Man kan ju inte gärna skicka barnen med godstrafik, som en cykel ungefär. Därför blir det så, två familjer – två städer. Fast bara ett styck sambo förstås. Inte som han som älskade familjelivet så mycket att han hade två uppsättningar familj, en styck i varje stad. Och de visste inte om varandra. Nej, klara papper här. Men dyrt är det. Fast vad gör det om 100 år.

Ingen är ofelbar. Själv har jag aldrig lyckats ta mig igenom James Joyces ”Odyssen” men jag lagar kvarterets bästa fläsklägg med rotmos. Bara det. Och apropå det, jag blir på lika uselt humör av en dålig curry som av vuxna som kallpratar. Och jag är, det ska erkännas, petig med tomaterna men jag gillar inte Real Group vad nu det har med saken att göra. Men kort sagt, mat är viktigt. I mitt liv. Om nu point inte redan skulle vara taken. Det enda som aldrig kommer i närheten av min gom är hårdkokt ägg. Annars rubbet. Därför vill jag bara gråta när jag tänker på barnens så kallade ursäkter till matvanor. Herregud, de gillar ju inte ens pannkakor, korv eller hamburgare längre. De vill käka godis. Och bara det. Fast det kanske reder sig. Äldsta dottern är fullblodsvegetarian och en fena på delikata grönsaksrätter. Och äldsta sonen, han som tidigare bara och då menar jag bokstavligen bara, levde på pizza. Ja, en gång ringde jag till och med ner till bespisningstanten och fick ut det superhemliga receptet på korv stroganoff, men tro inte att mitt försök dög för det inte. Han, den ohängde sonen, chockade sin omgivning häromdagen med att laga oxfilé och potatiskroketter till sig själv. De rike de kan de. Och min gamla barndomskamrat som levde på korv med bröd är i dag krogrecensent. Det finns hopp om ungdomen.

Det meningslösa skvalet förföljer mig. Så fort jag sätter mig i vad jag betraktar som min bil har någon klåfingrig unge varit framme rattat om bland kanalerna. Radio City here we come tar över våglängderna. Och varför funkar inte videon som den brukade? Samma sak där, en pilljocke i familjen har skruvat på den. Se upp. För låter du barnen gå i närheten av dessa, som du betraktar som, tekniska underverk programmerar de genast om hela härligheten så att du bara kan se på ztv och aldrig spela in program. Samma med datorn. Släpp in ditt barn och du känner inte igen dig längre, inte ens på skrivbordet. Det var i vart fall bra mycket enklare förr.

Jag tillhör ett utdöende släkte. Jag vårdar mina vinylskivor med samma slags rörande ömhet som sportfånen vars pokaler från diverse skolturneringar skiner bakom glasdörrarna i vitrinskåpet. Skiner mer än dopsilvret. Jag inbillar mig kanske att jag genom mitt stora intresse för musik är en mästare i alla slags musikfrågesporter. Jag brukar ju pulvrisera de andra lagen i ”På spåret” med mina kunskaper i ämnet musik. Men när barnen plockar fram nya digitala sällskapsspelet som kopplas till tv:n och får vardagsrummet att likna studion i ”Postkodlotteriet” upptäcker jag att musikalisk allmänbildning helt är ute och att mina kunskaper i rockens rötter är tämligen värdelösa. Inga frågor om Blind Willie McTell således, men väldigt väldigt många om nån finnig yngling som heter Sebastian. Jag har utvecklats till en sann frågesportsloser. Lika bra att ge upp.

Tidigare kunde vi nästan krama sönder varandra. Nu är allt som stavas kroppsberöring otänkbart och skulle vi nångång göra sällskap med varandra på stan så tvingas jag hålla mig i bakgrunden – gärna med ett säkerhetsavstånd på sisådär 50 meter. Inser att jag är pinsam och kommer inte ens på tanken att till exempel skratta högt på bio eller nåt annat lika urpinsamt i barnens sällskap.

Vuxen? Antar att det inträffar när man retar sig mer på de ungas dumheter än de gamlas klokskap. Typ att cykla på trottoaren mot förmaningar om att man absolut inte får cykla på trottoaren. Undrar om jag var polis i mitt förra liv.

Jag har snålat och sparat och knotat och slitit och hållit på i ett halvt jävla fucking liv. Och vi ska inte tala om allt det jag har försakat, krogen och sånt. Bara just för att kunna uppfylla den där lilla extra drömmen. Dröm och dröm, förresten. En faluröd stuga med vita knutar i det öppna landskapet är vad det handlar om. När äntligen sommarkåken (nästan) är min är inte barnen längre ett jävla dugg intresserade. Det visar sig dessutom att jag är den ende nu levande familjemedlemmen som tycker att det är trevligt att åka till Skånes djurpark. Nån som vet var man kan hyra ett internetcafé vecka 26-28?