Griniga pappan

Barnen pratar inte längre med mig live, men gärna i mobiltelefon. Och det är ju jag som betalar räkningarna så man får väl glädja sig över det lilla här livet. Det är förresten aldrig någon som ringer på hemtelefonen längre. Förutom mamma. Och varje dag ringer försäljarna: larm, tele, strumpor. Och rätt vad det var, i kassakön, hivade han upp en telefon och ringde hem till frugan och frågade vilken julskiva han skulle köpa. Aimee Manns, hoppades jag att hon skulle svara, men han plockade åt sig något som det stor Adolphson & Falk på.

Han är åtta lite drygt. Redan dags för första skoldansen. Själv oroar jag mig för att utvecklingen går så fort. Inte hade vi skoldanser i den åldern inte? Men mellanbror är mer intresserad av pengarna och verkar högaktningsfullt skita i damerna. Han förhandlar till sig 50 spänn. Ok då. Lite läsk och chips är han väl värd. Men sedan ska han ha en tjuga till, till inträdet. Nåt han tar upp så där i förbifarten när han har fått femtiolappen. Smart förhandlare. Smart kille. Och han tackade faktiskt nej när favoritdamen bjöd upp, och han hade med sig pengar hem. Och musiken var bra. Favoriten just nu är "California Über Alles" med Dead Kennedy. Tony Hawks fel, det där.

Babyn är snäll. Oroväckande snäll, känns det som. Fem-sex veckor och nästan inga skrik alls. Hon bara gnyr lite. Jollrar. Men det kommer väl värre saker. Hon väntar bara på sin revansch. Ligger där och laddar. Jag tål inte barnskrik. Vem gör det förresten? Hörde om mamman som skaffat sig hörselskydd. Klokt, om ni frågar mig. Och kommer bäbben inte att skrika som en stucken gris nu så ger hon väl oss ett helvete i tonåren. Eller när hon är ännu åldre, som storasyrran som plötsligt är sur bara för att jag inte hade tid att parat i telefon när hon ringde mitt i jobbet. Dessa jävla telefoner, som det ska svaras i jämnt och ständigt. Vad är det för fel på röksignaler? De låter ju inte.