Griniga pappan

Ingen är ofelbar. Själv har jag aldrig lyckats ta mig igenom James Joyces ”Odyssen” men jag lagar kvarterets bästa fläsklägg med rotmos. Bara det. Och apropå det, jag blir på lika uselt humör av en dålig curry som av vuxna som kallpratar. Och jag är, det ska erkännas, petig med tomaterna men jag gillar inte Real Group vad nu det har med saken att göra. Men kort sagt, mat är viktigt. I mitt liv. Om nu point inte redan skulle vara taken. Det enda som aldrig kommer i närheten av min gom är hårdkokt ägg. Annars rubbet. Därför vill jag bara gråta när jag tänker på barnens så kallade ursäkter till matvanor. Herregud, de gillar ju inte ens pannkakor, korv eller hamburgare längre. De vill käka godis. Och bara det. Fast det kanske reder sig. Äldsta dottern är fullblodsvegetarian och en fena på delikata grönsaksrätter. Och äldsta sonen, han som tidigare bara och då menar jag bokstavligen bara, levde på pizza. Ja, en gång ringde jag till och med ner till bespisningstanten och fick ut det superhemliga receptet på korv stroganoff, men tro inte att mitt försök dög för det inte. Han, den ohängde sonen, chockade sin omgivning häromdagen med att laga oxfilé och potatiskroketter till sig själv. De rike de kan de. Och min gamla barndomskamrat som levde på korv med bröd är i dag krogrecensent. Det finns hopp om ungdomen.