Griniga pappan

Går upp extra tidigt för att ta en långdusch innan de andra vaknar. Tänker mig också en snabb kopp kaffe och första nyhetssändningen. Bara för mig själv. Men när jag kommer ut ur duschen har mellanbror redan satt på tv:n och kollar på ”Svamp och fika”, eller vad det nu heter. Alltid någon kanal som visar barnprogram. Så var det inte när jag växte upp. Då barnprogrammen bestod av något tecknat från Tjeckoslovakien, alltid Tjeckoslovakien, i max fem minuter bara på söndagar. Vi fick förstås se Hylands hörna också, men det var ju ett familjeprogram. Och Disney var bara nåt man trodde folket inne i städerna hade tillgång till. Det blev inga nyheter och det fanns ingen mjölk till kaffet. Sista skvätten hade mellanbror byggt ett glas O’boy av. Men nyduschad är jag. Man får vara tacksam för det lilla.

Mellanbror gillar ”It’s Only Rock’n’roll” i Idol-Sebastians version:
--Det är mer drag i hans röst än hos den där gubben du gillar, slår han fast när Stones-versionen hamnar på skivtallriken.

Var är min sprillans nya tröja, den som kostade 1000 spänn i dyra trendbutiken? På storebror, var annars? Ingen idé att försöka skämma bort den arma ursäkten till kropp man släpar sig fram i med dyra märkesplagg längre. Tips: handla på ohippa Dressman och du får garanterat ha dina paltor ifred.

Bajsa, sova, amma, skrika. Vad är det för kul med det egentligen? Spädbarn är överskattat för oss män. Varför ska männen vara med så förbannat mycket i början? Med på förlossning, med vid amningen, med överjävlaallt. Man får skämmas om man inte är med. För tio tjugo år sedan var det annorlunda. Ingen jag känner tror att ens farsa var med på förlossningen. Vad var det för fel på det? 1000-tals år av minimal pappainblandning under spädbarnstiden tycks inte ha gett barnen några större men. Just det. De nyfödda är som hjälplösa hundvalpar. Jag har aldrig tyckt att katttungar varit särskilt söta. De har aldrig väckt en massa känslor hos mig som jag inte visste att jag hade. Jag känner inget särskilt för det nyfödda barnet heller. Det är klart att hon är ett mirakel och allt det där, men jag är ledsen, men jag blir inte alldeles varm inombords bara av att se henne. De handlar i vart fall inte om känslor som är i närheten av det jag känner för de lite större barnen. De älskar jag över allt annat - till och med mer än Beatles autografer. Men inte när de leker skeppsbrott med mina LP-skivor förstås. Kanske är det hela gentiskt betingat. Var det inte så att man förr i världen, av ren självbevarelsedrift, inte ville fästa sig vid babyn? Många dog och sorgen var kanske en smula lättare att bära om man inte stod för nära babyn. Tror att jag går ut och krattar lite löv. Det måste ju också fixas. Det är bättre att få det gjort än att stå och hänga över babyn. Vi ses om ett par år, baby!

Kollar de andra skateboardåkarna. De från Danmark. De som dricker öl. De åker bra, men aningen vågat. Är de från Christiania? Tröttnar på dem eftersom jag struntar högaktingsfullt i danska skatare och går och sätter mig i bilen igen och lyssnar på Annika Lantz. Som vanligt pratar hon med någon utan att säga vem. Hur kan hon förresten vara så där oförskämt glad och trevlig mot alla snorkiga gäster? Speciellt mot popmusiker. Speciellt de som tillhör kategorin ”den senaste exportvaran”. Men vem bryr sig? Om Lantz eller uppblåsta popsnören? Stänger av. Läser bilens instruktionsbok. Tittar på klockan. Det har gått max 17 minuter. Lovade att han skulle få åka en timme. Går ett var runt banan. Tar tre minuter. Står och hänger en stund. Fryser som fan. Speciellt om fötterna. Tar en åkarbrasa. 33 minuter kvar. Filmar lite. Flyr in i bilen igen och studerar instruktionsboken på nytt. Annika Lantz är slut och radion spelar pop och nån pladdrar planlöst. Idioter. P3 har blivit som de kommersiella kanalerna var för tio år sedan. Radio är värdelöst. 100 år senare har tiden äntligen gått ut. Dags att åka hem. Till en kopp svagt kaffe. Nåt att längta efter. Men mellanbrorsan vill inte åka hem. Lyssnar liksom inte. Jag tjatar. Inget händer. En gång till, tjat. Inget svar. Hotar. Absolut ingenting händer. Kör ett varv med bilen. Inget händer ändå. Har god lust att bara dra. Då kommer han. Ångade av värme. Men sur som ättika för att vi ska åka hem. Aldrig nöjd. Tappar dessutom nya mössan i en vattenpöl. Skyller på mig. Väl hemma ny strid om tv-spel. Alla dessa strider. All denna energi som går åt till en massa meningslösa fighter. Alla dessa tomma hot. Bränner mig kaffet.

Lugn morgon. Vaknar visserligen i fel säng. Ser över min hjord och konstaterar att det bara är mellanbror som sovit i egen. Vi andra har ägnat natten åt diverse rockader. Själv vaknar jag i en säng med plast under lakanet. Ingen höjdare. Men ingen har heller kissat på sig. Bra, killar! Fixar frukost och mellanbror äter fem mackor och mamma drar igång viktdiskussion. En road mellanbror lovar att gå över till jordgubbskräm. Är det verkligen nyttigare än fem rostmackor? Tvivlar på det. Mitt i barnprogramsbruset uppfattar jag att nye tränaren inte får till det han heller med ett slirigt MIF. Jag blir glad. Inte skadeglad dock; Percy är skön. Men glad bara för att jag får nåt annat till livs än barnprogram. Hinner dessutom ögna en kvarts morgontidning och skrattar gott när de skriver att Paul McCartney ska signera skivor hos Virgin vid Time Square i London! Geografi, någon där ute på Segevång? En morgon som denna är livet ok och det är bara lillebrors miniutbrott strax före avfärd mot dagis som får bilden av lugna morgonen att spricka en smula, och mig att ryta till lite så som bara en grinig pappa kan. Puss, på er.

-Pappa, lillebror får inte spela mer nu eftersom han kan passa på att spela senare, när jag är hos kompis. Han har faktiskt hela eftermiddagen för sig själv och tv-spelet. Nej, förresten, han får inte spela då heller eftersom det är orättvist. Jag är ju inte hemma då. Det är orättvist att jag inte får spela i eftermiddag eftersom jag är hos en kompis.

Mellanbror blir sur. Tycker att jag hämtar för sent. I går kom jag däremot för tidigt. Är det rätt tid någon gång? Tror inte det. Byter samtalsämne. Hur gick det med blockflöjten?
--Fråga inte så mycket dumma saker, svarar han tvärt och när vi kommer hem kommer han på att han glömt skolväskan och får ett utbrott eftersom han är övertygad om att någon snott hans yu-gi-oh-kort som låg i väskan. Jag får köra tillbaka och hämta den och när jag är hemma igen är bullarna slut. Jag kom för sent. Igen.