Griniga pappan

Bajsa, sova, amma, skrika. Vad är det för kul med det egentligen? Spädbarn är överskattat för oss män. Varför ska männen vara med så förbannat mycket i början? Med på förlossning, med vid amningen, med överjävlaallt. Man får skämmas om man inte är med. För tio tjugo år sedan var det annorlunda. Ingen jag känner tror att ens farsa var med på förlossningen. Vad var det för fel på det? 1000-tals år av minimal pappainblandning under spädbarnstiden tycks inte ha gett barnen några större men. Just det. De nyfödda är som hjälplösa hundvalpar. Jag har aldrig tyckt att katttungar varit särskilt söta. De har aldrig väckt en massa känslor hos mig som jag inte visste att jag hade. Jag känner inget särskilt för det nyfödda barnet heller. Det är klart att hon är ett mirakel och allt det där, men jag är ledsen, men jag blir inte alldeles varm inombords bara av att se henne. De handlar i vart fall inte om känslor som är i närheten av det jag känner för de lite större barnen. De älskar jag över allt annat - till och med mer än Beatles autografer. Men inte när de leker skeppsbrott med mina LP-skivor förstås. Kanske är det hela gentiskt betingat. Var det inte så att man förr i världen, av ren självbevarelsedrift, inte ville fästa sig vid babyn? Många dog och sorgen var kanske en smula lättare att bära om man inte stod för nära babyn. Tror att jag går ut och krattar lite löv. Det måste ju också fixas. Det är bättre att få det gjort än att stå och hänga över babyn. Vi ses om ett par år, baby!