Griniga pappan

Kollar de andra skateboardåkarna. De från Danmark. De som dricker öl. De åker bra, men aningen vågat. Är de från Christiania? Tröttnar på dem eftersom jag struntar högaktingsfullt i danska skatare och går och sätter mig i bilen igen och lyssnar på Annika Lantz. Som vanligt pratar hon med någon utan att säga vem. Hur kan hon förresten vara så där oförskämt glad och trevlig mot alla snorkiga gäster? Speciellt mot popmusiker. Speciellt de som tillhör kategorin ”den senaste exportvaran”. Men vem bryr sig? Om Lantz eller uppblåsta popsnören? Stänger av. Läser bilens instruktionsbok. Tittar på klockan. Det har gått max 17 minuter. Lovade att han skulle få åka en timme. Går ett var runt banan. Tar tre minuter. Står och hänger en stund. Fryser som fan. Speciellt om fötterna. Tar en åkarbrasa. 33 minuter kvar. Filmar lite. Flyr in i bilen igen och studerar instruktionsboken på nytt. Annika Lantz är slut och radion spelar pop och nån pladdrar planlöst. Idioter. P3 har blivit som de kommersiella kanalerna var för tio år sedan. Radio är värdelöst. 100 år senare har tiden äntligen gått ut. Dags att åka hem. Till en kopp svagt kaffe. Nåt att längta efter. Men mellanbrorsan vill inte åka hem. Lyssnar liksom inte. Jag tjatar. Inget händer. En gång till, tjat. Inget svar. Hotar. Absolut ingenting händer. Kör ett varv med bilen. Inget händer ändå. Har god lust att bara dra. Då kommer han. Ångade av värme. Men sur som ättika för att vi ska åka hem. Aldrig nöjd. Tappar dessutom nya mössan i en vattenpöl. Skyller på mig. Väl hemma ny strid om tv-spel. Alla dessa strider. All denna energi som går åt till en massa meningslösa fighter. Alla dessa tomma hot. Bränner mig kaffet.